Ärade församling, mina damer och herrar! Jag har i kväll mycket att tacka för. I första hand är det mig en glädje att tacka av varmt hjärta för den heder som Letterstedtska föreningen under ledning av ordföranden Björn von Sydow och andra ledamöter har visat mig i år genom att tilldela mig det nordiska översättarpriset av nyhlénska gåvan som jag just nu har mottagit under festliga omständigheter i historiska och arkitektoniskt traditionsrika ramar. När nu det är sagt tillåter jag mig också att använda tillfället och förklara litet av min personliga bakgrund för min tacksamhet och min glädje över detta.

Med hänsyn till släkt, ursprung och kulturtraditioner i vid bemärkelse har jag i stort sett mina anor i lantlig miljö bland bondfolk på nordöstlandet, men blev åtta år gammal en stadsmänniska på Akureyri som jag lämnade vid tjuguårsåldern för huvudstad,  universitetsstudier och arbete inom sexti-, sjuttitalets massmedier vid sidan av, därför att tidigt fick en som mycket ung blev familjeman arbeta för sitt bröd – och så har det alltid varit mer eller mindre sen dess! Även om jag på den tiden helst hade velat studera språk och litteratur utomlands tillät de sociala omständigheterna det inte och universitetsstudierna blev til examen i modersmålet – närmast nordisk filologi som det kallas på andra språk –  finskstudier och mycket senare teologi.

Jag blev som sagt tidigt klar över att jag var mest anlagd till humanistiska fack och författarverksamhet. Men min djupasta längtan! Var låg den? Kanske visste jag det inte själv, men Fröken Poetica har alltid varit min dolda älskarinna. Min benägenhet för poesi var märkbar så länge jag kan minnas, och till exempel gick mina första fösök till diktöversättningar på tryck i gymnasieelevernas skolblad. Den gången gällde det Danmark.

Och då kommer jag till en kapitalsak i sammanhanget. Jag växte upp med tanken om att man borde värna om allt som nordisk kultur i vidaste och mest positiva bemärkelse hade att bjuda på – att vi skulle arbeta för den nordiska tanken om sammanhållning i allt som förenar oss som människor på en bestämd del av jordklotet, därför att vi hade så mycket mera gemensamt än vad som eventuellt kan söndra oss ibland. Det skulle i längden vara till vårt bästa att känna, lära av och byta åsikter och meningar med sina grannar och att det skulle just vara särskilt lätt på kulturfältet och i vid utsträckning på det sociala planet med våra gemensamma historiska trådar, kulturtraditioner och erfarenhet av att leva i Norden när vi tittar bakåt. Dessutom skulle detta heller inte alls hindra oss i att föra ut tanken till världen i övrigt utom bli en språngbräde ditut på gott och ont – och vi skulle kunna använda vår modell och anpassa den också till det nyaste och mest fruktbara för våra folks väl i allmänhet. Jag tror jag kan säga med en viss rätt, att jag blev vad man brukar kalla nordist och genom hela mitt liv har det givit mig både glädje, kunskaper och framför allt varma minnen om mänsklig kontakt över gränserna – och vänskap som ingen tar från dem som fått röna den.

På dessa premisser har jag arbetat, framför allt på kulturområdet som deltagare och ordförande i det fria föreningslivet, i Föreningen Norden, Suomi-föreningen hemma på Island, och som ämbetsman och representant för författarföreningen där i olika sammanhang o.s.v. – och fått goda vänner, inte minst i radio- och författarkretser.

Nu är det länge sen jag gick runt i min bästa väns hem på Akureyri – vi var ca femton år –  och tittade i hans fars bokhyllor. Han var vaktmästare i grundskolan och skrev korta noveller på sin fritid. Plötsligt började jag bläddra i en Lärobok i svenska för allmänheten – i alla fall hade den en liknande titel och var riktad till islänningar. Vi hade haft danska som första språk i skolan dittills  och engelska ett år (nu är det omvänt). Plötsligt upptäckte jag att vissa ord i texten vid första ögonkastet liknade mer många islänska ordstammar än ordförrådet i läroboken i danska. Och sen hade det funnits en vid namn Gustaf Fröding! Så här började det! Det bidrog till att sommarn före hade jag upptäckt många utländska dikter i isländsk översättning – däribland  förhållandevis många svenska – av en känd och respekterad diktöversättare som jag länge har arbetat på en bok om. Länge är det också sen jag satt på ett översättarseminarium i Lunnevad med tre svenska damer från översättaravdelningen i Sveriges författarförbund och vi fick Torgny Lindgren på besök och besökte Gerda Antti. Länge också sen Per Olof Sundman och hans namne Enquist satt hemma hos mig över en kopp kaffe!

Länge också sen jag satt på Ekot i Islands radio och nyhetschefen Jón Magnússon, utbildad här i Stockholm på trettiotalet – lade Dagens Nyheter på mitt bord och bad mig översätta en spalt om hur det gått att införa högertrafik i Sverige – och jag upptäckte i samma exemplar av DN att pluralis av mus var möss och lus löss o.s.v. Eller när jag satte mig ner för att översätta Röda rummet och fick ringa till en god sverigebildad vän för att fråga vad kalsonger var! Man är ibland så dristig när man är ung! Och allt smittade av sig. Via Sverige gick intresset till Finland tills det täckte nästan hela Norden och sträckte sig även till Estland i takt med världens omskiftande politiska utveckling och öden!  Mer har jag översatt av prosa än poesi – och då också från andra språk än de nordiska, men det nyaste, i 2012, är Tomas Tranströmers diktsamling Östersjöar. Men en och annan dikt av olika skäl finns dock i lådan.
Nu får det räcka. Men att bli hedrad här i kväll för arbetet på det nordiska kulturfältet av en gammal och respektabel förening som värnar om så mycket som står mitt hjärta när. Det  glädjer och stimulerar till mer medan liv och hälsa räcker.

Jag tackar för mig.

Hjörtur Pálsson